Incident On 57th Street

Spanish Johnny drove in from the underworld last night
With bruised arms and broken rhythm in a beat-up old Buick
But dressed just like dynamite
He tried sellin’ his heart to the hard girls over on Easy Street
But they sighed ”Johnny it falls apart so easy and you know hearts these days are cheap”

Uppesittarkväll.

Bingolottos uppesittarkväll går tydligen av stapeln ikväll för den som via sociala medier på något mirakulöst sätt lyckats missa svennebananens minaretsutrop om detta.

Kom igen nu – ärligt talat – är ni helt dumma i huvudet? Hoppas verkligen att alla av er straffas genom att vinna varsin ny lott och tvingas ägna ännu en kväll åt skiten. Bingolottos uppesittarkväll – vilka jävla dumheter!

Sak jag stör mig på – 18 december.

Surfar runt omkring på nätet i jakt på något classy att dressa upp i till stundande jul- och nyårsfestiviteter. Hamnar på något för mig mystiskt sätt inne på Cafés Personal Shopper-blogg. I juletider driver bloggen, eller Julia Stridh som hon heter, originellt nog inte bara en utan två julkalender-följetångar.

Lite exempel på saker som dyker upp i ”Julias Julkalender”:

Sjal, till fyndpriset 3000 kr.
Kuvertväska, till chockreapriset 6300 kr.
Resväska, knappa 5600 kr.
iPad-fodral, pris 3,3 gubbar.

Meddelande till Personal Shopper-bloggen:
GET REAL, FÖR I HELVETE! TACK FÖR HJÄLPEN, VERKLIGEN, TACK SOM FAN!

Öppet brev

Följande är ett öppet brev till människan som just ringde in till Musikhjälpen, önskade Jasons Resten Av Ditt Liv och dedikerade den till sin framtida ex-chef (hon skulle sluta följande vecka):

Jag älskar dig!

Så ja.

Införskaffningen av 2011 års julklappar börjar närma sig sitt slut för min del. Som anställd inom livsmedelshandeln får jag allt vad julhandel och julhets innebär projicerat till mig från de människor som dagligen besöker min arbetsplats. Det räcker gott så, tycker jag.

Därför är det, å milda himmel, så skönt att årets införskaffning varit en ytterst bekväm historia. Precis som föregående år, året innan det och året dessförinnan.

Därför är det, å milda himmel, så skönt att varken behöva ta på sig byxor eller ens lämna sofflocket eller sacco-säcken. Precis som föregående år, året innan det och året dessförinnan.

Man slipper att stå fullt påpälsad i nån kö i nån överbefolkad affär samtidigt som man känner hur svetten pärlar sig i pannan. Inte behöva träffa en enda människa, och därmed slippa alla barnaskrik eller klichéartade small talks.

”Åh, hej vad länge sen hur firar du jul i år och god jul och gott nytt år och vi måste höras kanske ta en öl ihop nån gång och god jul eller det kanske jag redan sagt jaja god jul iallafall och hälsa hem förresten”.

Allt man behöver göra är att hitta en bekväm sitt- eller halvliggande position i soffan, iklädd blott sina trasiga kalsonger och sitt smutsiga linne, medan det mest ansträngande man behöver göra är att lyfta på pekfingret för att klicka hem skiten.

2000-talet, jag fucking älskar dig, precis som föregående jul, julen innan det och julen dessförinnan.

Musikåret 2011

Alltså, musikåret 2011. Kikar i almanackan och, hoppla, så var det visst slut om två veckor. Nån som vet om det har släppts några grymma plattor under året eller? Förutom The Strokes, Coldplay, Veronica Maggio och Me And My Army då såklart.

Frågar åt en, ehm,  ”kompis”, vars konsumtion av musik made-in-2011 tydligen inte bestått av särskilt mycket annat.

Så, hjälp en vän i nöd, liksom. Kom igen nu,  vad har min ”kompis” missat?

Och fan ta er om ni säger Daniel Adams Ray!

Det här med syskon. Alltså, vi måste prata om det.

Syskon.

De kan å ena sidan (och för det mesta) vara en jävligt bra grej. De är dock förrädiska, de jävlarna, då de även kan vara ett av de små irritationsmomenten i vardagen som bidrar till att man ständigt går runt och känner sig som en tickande bomb hemmavid.

Som i fredags. Syrran skulle ha ”lugn tjejkväll” med uppskattningsvis sex tjejpolare som hade för avsikt att vistas på övervåningen. Kommer hem från jobbet vid nio-rycket. Öppnar dörren. Möts redan i hallen av fyra ynglingar i keps och för stora kläder i färger som mycket väl kunde renderat i livstid innanför galler om fashion-polisen bara fått syn på dem. Detta ackompanjerat av någon vidrigare variant av innebandy-techno gjorde att det eventuella bra första intrycket, så att säga, uteblev. Och det var väl kvällens dresscode bland de manliga medverkande, vad det verkade.

I ärlighetens namn har jag väl kanske inte lagt särskilt stor vikt vid denna upplevelsen sedan de flesta droppat av sent i fredags kväll. Åtminstone inte förrän jag i förmiddags får en smärre chock när jag ser mina datorhögtalare stående på vardagsrumsgolvet. Dels för att ingen har frågat mig huvuvida ”det kanske vore ok om jag lånade dina högtalare ikväll?”, men framförallt för att sladden såg ut som att man försökt göra barnmat av den genom att köra den fjorton gånger i hushållsmixern.

Och då, då kanske inte syskon är en så himla bra grej, nä, och ja, då kanske man låter den där lilla bomben inom en brisera, ja.

WINTER IS COMING

Det var tredje advent i dagarna. Ännu syns fortfarande inga tecken på att vintern skulle vara i antågande när jag betraktar vårt kvarter genom köksfönstret varje morgon. Annat är det inuti. Här härjar den bistra kalla vintern för fullt. Jag sitter fast i ett hjul vars rörelser för mig allt längre bort ifrån målet, vad nu än det målet må vara.

Jag förtvinar inombords. Glöden inom mig falnar allt mer för var dag som passerar. Man jobbar från måndag till fredag i väntan på en helg som inte förmår att ge mig de kickar de brukade. De gånger jag förtär alkohol fungerar den som medicinering snarare än som det hjälp- och rusningsmedel i jakt på kicken som det brukade vara.

Förmodligen är det min livslånga förkärlek till förlorar-romantiken som satt så djupa spår och avtryck i mig att den tillslut slukat mig. Det hela är så jävla paradoxalt att jag känner mig både uppochner och ut-och-in-vrängd. Samtidigt som jag inget hellre vill än att kasta mig huvudstupa före in i elden, väljer jag nästan alltid att ta ett kliv tillbaks för att undvika att förlora, att bli sårad, att bränna mig. Lyckas jag inte nysta ut den här knutan inom mig kommer det här att bli en av de hårdaste, kallaste vintrarna nånsin.

”One can’t start a fire, worryin’ about one’s little world fallin’ apart.”

En grej till..

I föregående inlägg: charmig bild ändå, säkert precis så som han ville bli ihågkommen….

En grej bara…

Fan alltså, jag vet inte, men känns det inte rätt uppenbart varför snubben ”plötsligt föll ihop död”? Jag tycker iallafall det. Det är ju inte för inte som Backmans fru benämner sin makes smörgåsar som ”hjärtattack-mackor”.

Och, vafan, det är inte ens säkert att han verkligen är död för den delen heller. Det kan ju lika väl handla om en riktigt avancerad form av matkoma.

Men vad fan vet jag?